Balansen mellan umgänge och reflektion, aktivitet och vila

” Jag är helt slut, totalt utmattad, trots att jag inte gjort någonting vettigt på hela dagen” utbrast Sonja och slängde sig ner på soffan i gästrummet.

” Varför skall det gå så förbaskat mycket energi till att smälta intryck och processa samtal som man fört?” fortsatte hon.

”Ja, det är en ytterst bra fråga. Det skulle ju vara fantastiskt om det fanns en ”off- knapp” att trycka på när man vill vila huvudet” svarade jag, för jag förstod precis vad hon pratade om.

Det senaste två åren hade jag gått i terapi, just för att försöka lugna den kritiska rösten inom mig, som aldrig verkade ta semester. Den där rösten som ältade alla misstag i det förflutna och som målade upp framtida katastrofscenarion. På engelska talar man om ”monkey mind” och inom ACT (Acceptence and commitment therapy) har man översatt uttrycket till ”den tjattrande apan”.

Personligen, och jag vet att det finns många flera än jag, söker jag efter lugnet, stillheten, sinnesfriden inuti. Det är inte den fysiska vilan, sysslolösheten, sömnen och njutningen jag söker, utan den vitala, vakna sinnesnärvaron, förmågan att leva här och nu. Hur svårt kan det vara egentligen?

Säkert finns det människor som inte förstår vad jag syftar på, människor som har en bättre förmåga att stänga av oönskade tankar och känslor och gå vidare. Det är beundransvärt, tänk vad mycket effektivare man kunde vara om man inte hade en tendens att bli överväldigad av känslor och tankar i mötet med andra människor.

”Det är inte det att det inte skulle vara roligt att träffa folk” fortsätter Sonja. ”Jag älskar ju människor och samtal och umgänge med andra. Jag skulle bli galen av att behöva vara ensam jämt”.

”Jo, så är det för mig också. Inget intresserar mig mer än det mänskliga psyket och att få delta i viktiga samtal” säger jag och sätter mig ner på en kudde på golvet bredvid gästsoffan. Så börjar åter ett värdefullt samtal i raden av fina samtal jag fört under min semester.

Vad är det vi har gemensamt Sonja och jag? Är det här det som kallas att vara HSP (High sensitive person)? Det sägs att en femtedel av alla människor upplever världen runtomkring på ett djupare plan och att de till följd av detta behöver mera tid för återhämtning och för att smälta intryck.

Eller har vi GAD (Generaliserat ångestsyndrom)?

Medan många ångestsyndrom handlar om att undvika eller hantera saker eller situationer som ger ångest, innebär GAD att du har en ständig oro och ångest oavsett vilken situation eller vilka omständigheter du befinner dig i.

Vad det än är frågan om är det väsentliga här hur vi hanterar våra liv och de begränsningar vi har.

Under årens lopp har jag levt på hoppet att jag skall ”hitta hem till mig själv”, att jag skall hitta ett sätt, eller flera sätt att handskas med det som jag upplever som ett handikapp.

Ytterligare sätt att förklara oförmågan att finna sinnesro är att hänvisa till brister i anknytningen, en dålig självkänsla eller helt enkelt ren och skär lättja. När det gäller anknytningen kan man tänka sig att man inte fått den uppmärksamhet man som baby och litet barn hade behövt, dvs tiden med och den positiva responsen från uppmuntrande föräldrar eller andra vårdnadshavare. En dålig självkänsla är något som kanske blivit en identitet sedan barnsben. Kanske har de närmaste inte sett och uppmuntrat sidor hos barnet som varit kännetecknande för dess egenart. Och slutligen lättjan då? Vad är det som gör att en del orkar bita ihop och arbeta mot ett mål, medan en annan lättare ger upp vid motgång och väljer sofflocket alltid när tillfälle ges?

Vad än orsaken bakom oförmågan att vara närvarande i stunden samtidigt som man målmedvetet förmår arbeta för det man mår bra av på lång sikt, så finns det sätt att öva sig sätt att bli bättre, eller snarare sätt att må bättre.