Det vi fruktar mest

Det vi fruktar mest är inte att var otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk?
Men hur skulle du kunna vara något annat?
Du är ett Guds barn.
Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig.
Det finns inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra.
Vi föddes för att förverkliga Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. 
När vi har frigjorts från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.

Den här texten läste Nelson Mandela vid sin installation som Sydafrikas president 1994. Den skrevs av Marianne Williamson, författare och kyrklig ledare i USA.

Texten kom upp i mina tankar igår under en promenad längs med stranden i ett soligt och vintrigt Vasa. Det här är verkligen något värt att reflektera kring. Eftersom texten blivit citerad så ofta i så många sammanhang så betyder det ju att många människor verkligen känner igen sig. Man vågar inte riktigt ta plats, släppa fram sin begåvning, synas. Det är bekvämare att hålla låg profil och låta andra synas. Grundar det sig i att de flesta (liksom jag) hellre är omtyckta än framgångsrika? Tror vi att det inte är möjligt att både vara framgångsrik och omtyckt? Är det sant som det står i texten: "När vi låter vårt ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra det samma"? Varför låter vi då inte vårt ljus skina?

Är det Jantelagen som hindar oss? "Du skall inte tro att du är någonting", eller är vi rädda för att bli högfärdiga, att vi skall ge näring till vårt ego? Kanske vill vi rent av väcka beundran och avundsjuka hos andra? Och när vi eventuellt lyckas med det så kommer det dåliga samvetet och självföraktet ofrånkomligt i dess kölvatten?

Kan man låta sitt ljus skina och samtidigt njuta av att andra låter sitt ljus skina? Är man trygg i sig själv och har en bra självkänsla kan man det, tror jag. Då behöver man ju inte bevisa någonting, då låter man inte ljuset skina för att väcka beundran, utan för att det känns som det enda rätta att använda alla gåvor man fått.