Hur påverkas du av tillvarons ovisshet?
Att leva med ovisshet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vi kan inte fullständigt kontrollera framtiden. Behovet av kontroll kan förorsaka olust och stress just för att livet inte kan kontrolleras. Vi människor har olika stort behov av kontroll och uthärdar ovissheten olika bra. En del vill helst att framtiden ska vara så förutsägbar som möjligt medan andra har lättare för att ”vänta och se” och att ”ta dagen som den kommer”.
”Allting är
mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig” är ett citat av Too- ticki ur boken
Trollvinter av Tove Jansson. Kanske har du själv ett kort eller någon pryl
med detta citat? Varför i så fall? Vad är det som tilltalar dig och många andra
med detta citat? Om jag tolkar Too-ticki rätt så tycker hon om att förundras
över det som inte går att förklara och tycker att det inte behöver finnas svar
på allt. Mumintrollet i sin tur, som är Too-tickis samtalspartner har svårt för
att slappna av och leva i stunden när han inte vet vad som skall hända härnäst.
Filifjonkan som är en annan av Tove Janssons karaktärer går hela tiden omkring
och oroar sig för katastrofer. När katastrofen väl är ett faktum blir hon
plötsligt lugn för då har det värsta ju redan hänt och hon slipper ovissheten.
Sociologen Aron Antonovski talar om KASAM, som är en förkortning på
känslan av sammanhang. Vi behöver, baserat på hans forskning, känna att livet
är begripligt, hanterbart och meningsfullt. Vi begriper varför vissa saker
händer, alltså vi innehar kunskap, vi känner också att vi kan hantera
situationen på ett eller annat sätt, vi är alltså inte endast offer. Det allra
viktigaste enligt Antonovski är att vi lyckas se någon form av mening med våra
liv trots att vi går igenom svårigheter. Ett högt KASAM innebär god hälsa. Ju
mer vi upplever livet begripligt, hanterbart och meningsfullt desto större
KASAM och kanske också större förmåga att uthärda ovisshet.
Under det senaste året har tillvarons ovisshet dragits
till sin spets. En del har drabbats mer än andra. Personligen har jag varit
lyckligt lottad. Jag har fått behålla mitt arbete, jag har fått prova på nya
samarbetsformer och framför allt vågat prova på ny teknik. Till en början
kändes distansarbetet och nya arbetssätt spännande, men med tiden har det
blivit allt tyngre att leva i ovisshet om hur länge vi skulle bli tvungna att
leva utan fysiska möten.
Psykologen Anna Kåver skriver i sin
bok ”Oro: Att leva med tillvarons ovisshet” om den sunda respektive den
giftiga oron. Oron är nödvändig, den ger oss framförhållning och gör att vi
förhoppningsvis påverkar det vi kan påverka. En oro för att insjukna i Covid 19
gör exempelvis att vi tar ansvar och håller avstånd och tänker på hygienen. Den
giftiga oron är att ägna mycket tid åt att oroa sig för det man inte kan
påverka.
Känner du igen dig i den förnöjsamma
Too- ticki, i det ängsliga Mumintrollet eller i Filifjonkans katastroftänkande?
Att vi har olika utgångspunkt får vi acceptera. Gemensamt är att vi alla lever
med tillvarons ovisshet. Kanske kan vi lära oss av varandra? Vi kan träna oss
att förundras och att vara mera närvarande i stunden som Too- ticki, vi kan se
det ängsliga Mumintrollet som en omtänksam karaktär som behöver hitta sätt att
förvandla sin giftiga oro till sund oro och vi kan som Filifjonkan föreställa
oss det värsta möjliga framtidsscenariot och lugna oss med att även om det
värsta händer så kommer vi att klara det på ett eller annat sätt.
Kommentarer
Skicka en kommentar